Under de hundratusentals år människan som art existerat har definitionen av ledarskap förändras ganska så drastiskt om man djupdyker i vår riktigt långa historia. De senaste 200-tusen åren då den ”moderna” formen av människa började ta form och i samband med detta började utkonkurrera de andra arterna på grund av fortplantningssystem, intelligens och förmåga att finna föda, infann sig också ett avgörande modell av ledarskap där inte alltid styrkan längre var den avgörande faktorn.
I jägar- och samlarkulturerna började ledarskapet ställa krav på intelligens och kunskap för överlevnad i gruppen även om den starkaste ändå kunde hävda sin rätt till att vara ledare och fysiskt utmana dem som de ifrågasatte detta. Vidare utvecklades våra kulturer ytterligare till nomadism, jordbruk och människan kunde slutligen bli bofasta i grupper och samhällen. I och med detta behövde ledarskapet utvecklas ytterligare till att hantera just strukturer i grupper, utveckla ledarskap hos andra, utveckling av samhällen o.s.v. Det började mer handla om att verbalt kunna argumentera och övertyga andra för att tillskansa sig ledarskapet alternativt styra andra baserat på att sprida känslor av rädsla och underlägsenhet.
I människans historia har det alltid funnits behov av ledare och så kallade följare vilket i vår tid kallas för organisation, samhälle o.s.v. När ledarskapet utmanas på olika sätt blir det lätt turbulent, osäkerhet skapats och konflikter av olika karaktär uppstår. Ledarskapet har behövts för att människan skulle kunna överleva och utvecklas till vad vi är idag. Människan har som de flesta andra varelser behovet av att ett ledarskap finns, så att medfött behov av struktur och organisation inte utmanas allt för häftigt i våra hjärnor eller att vi i värsta fall får känslan att stå ensamma och utanför. Vi accepterar ganska så mycket för att få möjligheten att tillhöra något.
Ledarskap är vad jag skulle säga ett av dagens mest komplicerade yrken då det kräver mängder av ”hjärn-skills” för att lyckas riktigt bra. Det tas väldigt ofta alldeles för lätt på innebörden i att vara ledare och de utmaningar en ledare ställs inför i relationen med andra människor i dagens samhälle och organisationer. Det är inte riktigt lika enkelt som förr då de mål vi idag strävar mot utöver fortplantning och överlevnad inte alltid speglar gruppens och individens inneboende övertygelse om vad som personligen är tillräckligt betydelsefullt och prioriterat för att följa ledarens direktiv till 100%. Detta kan då skapa ogillande, stress och ibland även rädsla. Generation Y och Z har absolut inte samma prioriteringar som generation X eller tidigare vilket ställer enormt höga krav på ledarskapets elasticitet för att få med sig hela sin grupp eller organisation.
Ogillande, stress och rädsla triggar igång signalsubstanser i kroppen vilket påverkar vår hjärna på ett sätt som riskerar att vi faller in i negativa beteenden, tappar engagemang, blir omotiverade och med detta också självklart presterar sämre. Som ledare har jag då ett antal nya utmaningar att ta tag i. Antingen gör jag vad jag kan på det traditionella och mest vanliga sättet för att lösa de uppenbara och synliga problemen i form av att tillrättavisa, diskutera eller slutningen kicka individen/individerna, eller så måste jag sätta mig in i de mer utmanande problemen (relationer, känslor m.m.) vilket inte är lika vanligt förekommande. När jag i överskriften nämnde ”Kicka” omotiverad personal så förstår nog alla som känner mig eller har läst tidigare inlägg att det inte är att fysiskt kicka eller förvisa personal min kontext handlar om utan den mer utmanande lösningen.
Från att valet av ledare till större delen styrdes av fysisk styrka, kapacitet att hämta hem mat till stammen och därmed ges störst förutsättningar för fortplantning och tilldelning av mat har det i dagens samhälle gått över till att det i huvudsak den kommunikativa och retoriska förmågan som styr vem som skall vara ledare för att därmed erhålla status, pengar och välmående. Ytterst sällan är det kapaciteten och kunskapen om att KICKA! igång rätt substanser i andras hjärnor som avgör valet av en organisations ledare. Att kunna KICKA igång positiva substanser hos sig själv och andra är ändå det jag personligen ser vara avgörande hur en organisation egentligen mår, och de viktiga påslagen hjärnan måste få för att vi ska agera på önskat sätt. Hur mycket våra förutsättningar än har ändrats sedan människans uppkomst för att uppnå status, erhålla föda och fortplanta oss har vår hjärnas sätt att fungera, reagera och producera påverkande substanser egentligen inte utvecklats alls. Detta gör att vi idag tyvärr inte är så mycket vassare på att tvinga tillbaka våra blixtsnabba beslut via reptilhjärnan än vi var för 100.000-tals år sedan. Visst har det skett utveckling som gör att vi är mer rationella och analytiska via ”Tankehjärnan” (Neocortex) om vi får lite tid på oss, men då gäller det också att hindra ”Reptilhjärnans” blixtsnabba sätt att ta beslut. Spännande också är att ju mer stress, trötthet, oro, otrygghet o.s.v. vi utsätts för desto mer flyttas beslutsfattandet över till den äldre och mer instinktstyrda Reptilhjärnan. Känns det igen?
Amygdala, Striatum, Septum, Frontalloben, Hypotalamus, Dopamin, Serotonin, Noradrenalin o.s.v. är några av alla de gemensamma delar samt signalsubstanser som finns i allas våra hjärnor. Det här är komponenter som gjort att vi överlevt som art under hundratusentals år. Hur och varför dessa blir påverkade och reagerar är unikt från person till person, men att de reagerar och effekten av reaktionerna är lika så länge våra hjärnor inte är påverkade av stimulantia eller sjukdom.
När vi känner oss arga, stressade, rädda eller hotade händer det saker i vår hjärna likväl när vi känner oss glada, lugna och trygga. Att ha fingertoppskänslan och kunskapen om att hantera och styra dessa substanser i först och främst sig själv samt sedan en organisations alla individer, att förstå vilken påverkan och mix av substanser som är mest gynnsamma för att KICKA alla individer åt önskat håll är det som skapar trygghet, glädje och energi. Dessa komponenter är i mina tankar basen för en driven, energirik och framgångsrik organisation och byggs av ledare med just förståelse och kunskap i hur man ska hantera sin och andras hjärnor för att KICKA på rätt sätt.
Det kanske låter som hokus-pokus men mängder av forskning från de senaste åren talar sitt tydliga språk gällande människans grundläggande behov och beteenden samt resultaten då dessa uppfylls. Trots detta finns det så många organisationer världen runt som styrs av ”old fashion thinking” i form av yttre belöningar, piska och morot, siffror och utdelningar samt att det då ofta resulterar i att det är ledningens/ledarens komponenter i hjärnan som erhåller de största positiva kickarna? Att som ledare lära sig att medvetet jobba med KICKNING av det sammansatta teamets inneboende komponenter och tillgodose gruppens och individens känslor av trygghet, glädje och energi borde vara självklart.
Att våga utmana sig själv och ödmjukt böja sig för värdet och vikten av att förändra gamla invanda beteenden och filosofier inom ledarskap till något som enligt forskning skapar enorm styrka, glädje och engagemang i individ och organisation och slutligen ett än bättre resultatet på sista raden.
Nu låter det kanske som att detta är en Quick-Fix och den enda vägen, men detta är inte riktigt sant. För att detta skall lyckas måste man som ledare övertyga sin egen hjärna om att detta är rätt väg att vandra, och det är långt ifrån enkelt om man har med sig det väl inarbetade organisationstänket med sig i bagaget sedan generationer. Det krävs enorm hjärnkraft för att ändra och ifrågasätta sin egen övertygelse vilket hjärnan febrilt jobbar för att hålla sig undan ifrån. Varför då? Jo precis av den anledningen jag tidigare skrivit om, hjärnan vill arbeta så lite som möjligt! När man ifrågasätter sig själv, sina övertygelser och sina värderingar, så produceras ”fel” signalämnen i hjärnan (rädsla, ilska, stress) som i sin tur leder till signaler som gör att vi upplever förändring och ifrågasättandet som ett hot. Den skönaste vägen är då att avstå och istället vara kvar i det befintliga som då kickar igång en dusch av belöning och avslappning (kontraproduktivt).
Jag är min hjärna och den enda som kan tvinga mig till att acceptera förändring är jag själv. Det som verkar för att hålla bort allt det nya och okända är min hjärna, det vill säga Jag!
Att veta mer/mycket om sin egen hjärna och hur en hjärna fungerar är en förutsättning för att kunna leda sig själv och andra på bästa möjliga sätt, samt att det är först när jag förstår hur jag själv fungerar som jag kan styra och påverka mina och andras reaktioner mot önskat läge.